Peder Fredricsson tackade alla de som röstat fram honom till Jerringprisvinnare i år igen.
Han kunde också ha tackat sportjournalisterna.
Det behövs nämligen inga telefonkedjor för att dra igång en röstningsvåg för ridsportens hjälte. Det räcker fint med sportredaktörernas njugga inställning för att varenda ridtjej ska lägga sin röst på Peder.

Hästmänniskor är ingenting, om inte envisa. Är vi det inte när vi kommer till stallet med den nya ridhjälmen i handen för den allra första lektionen, så blir vi det. Det krävs för att vada genom leriga hagar för att hämta hästar, mocka boxar (och hagar, ligghallar och ridbanor), köra överfulla skottkärror och bära tonvis med hö och halm. Det krävs för att handskas med djur som är många gånger större och starkare än vi själva. För att lasta i transporter, kånka utrustning, bygga hinder, laga staket och bära vatten.
Och då har vi inte ens pratat om ridningen. En sport som kräver sitt tribut av ”99 avramlingar innan du kan kalla dig en riktig ryttare”, som min ridlärare sa och ridlärare över hela landet förmodligen fortfarande säger när ponnyungarna landar i sågspånet första gången: ”Grattis, bara 98 kvar!” Och så ska man bjuda på tårta veckan därpå. (Nej, det är inte förnedring, det är avdramatisering. Alla ramlar av förr eller senare.)
En sådan sport fostrar en inställning av att inte ge upp. (Som en parentes: Det finns ett överskott av ryttare bland kvinnliga ledare i Sverige – kanske för att det ligger något i talesättet som säger att ”om du kan leda 500 kg häst så kan du leda vad som helst”.)
En häst kan nämligen aldrig piskas och tvingas att hoppa högt eller långt, eller att dansa fram i piaff, passage eller galoppombyten i språnget. Det kräver ett speciellt handlag, en känsla och en väldig massa respektfullt ledarskap och kärlek till hästen för att nå toppen. Det har Peder och för det älskar hela Sveriges alla ryttare honom. Horsemanship. Jag önskar att det fanns ett bättre ord på svenska än ”hästkarl”…
Peder fick priset, men hela Ryttarsverige delar det.
Det är ett pris till varenda ridskoletjej som retats för att hon ”luktar häst”, till varenda ryttare som får försvara att hon (till gissningsvis 90 procent en ”hon”) ”leker med havremoppar”, eller vulgärare ”hamburgerköttet” får försvara sitt val av det som ändå inte är ”en riktig sport”. Det är ett pris till alla som jobbar sig svettiga och såriga och ibland lyckas, ibland inte, på sitt ridpass och är dödströtta på tjatet om att det ändå är ”hästen som gör jobbet”.
Jag har förstås ingen aning om vem som röstade – men låt mig gissa: ridskoleungar, ponnymammor och -pappor, amatörer och proffs, övervintrade ridskoleungar/ridtanter som jag själv som äntligen, äntligen skaffat egen häst och fattar, på någon nivå faktiskt fattar, känslan av att kommunicera med de här djuren.
Vi som hoppar, rider terräng, tränar dressyr eller helst tar en tokgalopp i skogen. Vi som aldrig kommer att rida ett OS, VM eller EM – och de som drömmer om att följa i Peders spår. Vi som alla någon gång har upplevt känslan av vara ett med hästen. Och vi är, som ni märker, många.
För det, mina vänner, krävs inga arrangerade kupper eller telefonkedjor.
Men njugga sportredaktörer som inte tar ridsporten på allvar hjälper för att hålla lågan igång.
Så tack, hörni, ni som år efter år ser ridsporten över axeln och lägger spaltmetrar, tid, pengar och energi på hockey, fotboll och tennis.
Ni har makten och härligheten och utrymmet. Vi har rösträtten.

PS. Hästen, ja. Varför fick inte han priset, undras det i sociala medier.Absolut, Peder Fredricsons fantastiska Allan är värd alla hyllningar – men jag tror inte han skulle uppskatta galamiddag, middag och en glasskål.
PPS. Dessutom är ridsport numera friskvård! Ja, det vet vi ju redan alla vi som rider – men avdragsgill sådan. På det hela taget en bra dag för ridsporten.