Jag skickade detta till min dotters skola i veckan som gick:
Hej,
#Metoo-uppropet rasar omkring oss och vittnesbörden om sexuella trakasserier i olika sammanhang och miljöer är otaliga.
Jag har vid upprepade tillfällen frågat min dotter, som går i xxxxxxxx, om detta varit uppe till diskussion. Det har det inte ”såvitt hon vet”.
Många vuxna talar om att det var just i skolan som de först utsattes för trakasserier – oftast av andra elever.
Det är också i skolan som vi har möjlighet att förändra beteenden innan de sätter sig.
Vilket språk använder de när de missar en målchans i idrotten? När de möts i korridorerna eller i matsalen? På rasterna? På lektionerna?
Känner de sig trygga i omklädningsrummen till gymnastiken?
Är deras kroppar de fredade zoner de har rätt till?
Förstår de innebörden av samtycke?
Jag hoppas att metoden att sätta lugnande flickor som buffertar i grupper med stökiga killar inte längre förekommer – men får signaler om att det visst kan vara så…

Vi har naturligtvis som föräldrar ett stort ansvar för att se till att våra ungdomar växer upp till ansvarstagande respektfulla vuxna – men de tillbringar oerhört många timmar per vecka i skolan, och det är där som attityderna flyter upp till ytan.
Jag hoppas innerligt att skolan inte missar tillfället att belysa den här oerhört viktiga samhällsfrågan.
Med vänliga hälsningar,
/Maria Torshall