…det är så han vrålar, när jag kommer gående i sakta mak med min 13 år gamla spaniel ett antal meter bakom mig.
Mannen står i blåbärsriset vid sidan av gångvägen med sina två gapskällande jyckar som sliter i sina koppel. Han har ett uppenbart problem med att min Tintin går lös, utan koppel. Inte utan kontroll, men utan koppel.
”Var har du gjort av kopplet? Har du sålt det, eller?” fräser han när jag går förbi. Jag har pekat på min hund, kanske la jag till och med pekfingret innanför hans halsband och visade vägen förbi de där skälliga djuren. Jag minns inte nu.
Mer behövs inte. Min kloka 13-åring är lika ointresserad av gapiga hundar som jag är av gapiga människor. Han – min hund – svarar inte på utskällningen. Det gör inte jag heller.
Några dagar senare möter vi en annan hund och en annan husse. Ja, jag vet inte inte om husse visste att han mötte oss, men det gjorde han. Hans mops gick i ett sånt där utdragbart koppel som aldrig verkar ta slut – medan husse gick med näsan i en iPhone där flödet av livsviktiga uppdateringar heller aldrig tar slut. De befann sig bara fysiskt på samma promenad, om man säger så.
Mopsen la sig platt på marken inför Tintin-mötet, som små lekglada hundar kan göra. Husse gick vidare. Vi passerade – och jag bad mopsen ligga kvar, för husse hade (trots kopplet) noll koll på sin hund. Den låg kvar.
Det finns massor av lagar och ännu fler oskrivna regler om hundar och hyfs. De får inte springa lösa och okontrollerade och jaga, skrämma eller uppträda hotfullt.
Min spaniel gör inget av det. Trots det kopplar jag honom alltid utanför dagis, för att inga barn ska bli skrämda. Men därutöver går han lös. Det är hans promenad. Han måste få sniffa, nosa och kissa där han vill. Och jag måste få slippa stirra på en hund med nosen i gräset. Alla är nöjda – utom kontrollfreaket med de skälliga jyckarna.
Det finns det inga generella regler om att de alltid ska vara kopplade. Däremot ska de hållas under uppsikt. Och det är inte samma sak som att hålla i ett utsträckt snöre…