Nu när dammet lagt sig lite och Peder Fredricson (kanske) hunnit ge Allan hans kraftfoder i den fina Jerringskålen kanske vi kan se bortom infama påhopp från upprörda sportjournalister och -krönikörer.
Jag orkar inte ens bemöta sånt som att hästen skulle haft priset, eller att ridsport ifrågasätts som sport. Mot dumhet kämpar även gudar förgäves och jag har bättre saker för mig.
Men kanske kan vi dra slutsatser och gå vidare – helst till en ridsportbevakning som är värd namnet. Public service, läs SVT, det är hög tid att ta intryck av folkets röst! Visst är det pinsamt att ni inte ens hade Peder med i er årskrönika för 2016? Genant att vara så out of touch med era tittare!
Jag har inget svar på hur och varför Peder Fredricson (och ridsporten om man så vill) så överväldigande kunde kamma hem folkets pris – 43.000 fler röster än tvåan, golfaren Henrik Stenson och 160.000 fler röster än simmerskan Sarah Sjöström. Men jag har en teori:
När Expressens krönikör upprört skriker ut att ”ingen, ingen talade om Peder Fredricson på röda mattan” så kan jag inte annat än undra hur långt ifrån sina läsare Anna Friström lever? ”Röda mattan”? Sedan när är det där folkets pris avgörs?
För Jerringpriset handlar inte om vem som fått flest medaljer under året. Det är fritt fram att rösta fram för alla som engagerar sig och flest röster vinner. Väldigt enkel matematik.
Men det är lugnt, Anna Friström på Expressen, du är i gott sällskap av dina kollegor på andra sportredaktioner. Ni har inte koll, helt enkelt. Inte på folkets åsikt och inte på en våra största sporter. Det är faktiskt inte ridsportens förlust – det är er, tidningarnas, radios och TV´s.
Ridsport är vår sjätte största sport räknat i antalet aktiva. Och då räknas bara de som är medlemmar i klubbar – min gissning är att ett rätt stort gäng med egna hästar inte tillhör någon klubb. Fem miljoner (5 miljoner!) ridtimmar genomförs på ridskolorna runt om i landet varje år.
Vi är alltså många som faktiskt fattar vad Peder Fredricson menar när han berättar om den magiska känslan när häst och ryttare samspelar, många som får gåshud över historien om hur han känner hästen All Ins hjärtslag genom stövelskaften ögonblicket innan de travar in på banan, om nerverna som känns genom sadeln.
Det är precis det jag tror att Peder Fredricsons Jerringpris handlar om. Tusentals ryttare och hästmänniskor som identifierar sig med och ser upp till en framgångsrik ryttare och idrottsman. Tusentals som har kunskap nog att inse vidden av hans bedrifter.
Peder slår an en nerv som tusentals ryttare kan identifiera sig med. Det var därför han vann Jerringpriset.
Det kallas identifikation är ett begrepp som varje redaktör och krönikör kan redogöra för i sömnen – men på sportredaktionerna verkar det ha gått förlorat.
Dessutom är han en ödmjuk kille med ett vinnande leende, en som står bland hästtjejerna i glasskön på Falsterbo, och syns i vimlet på Friends. Avundsvärt duktig, fantastiskt framgångsrik OCH en juste och trevlig typ. (Se där ett koncept för somliga fotbollsstjärnor att ta efter.) En kille som det är lätt att gilla och lyckönska.
Jag tror däremot inte att Peder Fredricson vann för att ridsporten trummat upp varenda ryttare i landet att rösta i organiserade kampanjer – jag hade då inte hört ett enda upprop, och mitt facebook-flöde är nerlusat av ridtjejer från när och fjärran, förr och nu. Nu är ju jag bara jag, knappast ens en empirisk undersökning, men jag har inte hört talas om en enda ryttare som uppmanat en enda annan ryttare att rösta.
Jag tror helt enkelt att tillräckligt många är tillräckligt engagerade och tillräckligt trötta på medias styvmoderliga behandling av folksporten ridsport.
Ridsportens storlek syns i statistiken från Riksidrottsförbundet – men aldrig på sportsidorna eller i TV´s sportbevakning.
Senast vår näst största ungdomssport efter fotboll och sjätte största sport totalt samlade världseliten till tävling här hemma var det i Friends Arena och SVT var på plats (några kilometer från TV-huset). Jag trodde – för hoppet är ju det sista som dör – att det skulle betyda bevakning, som i sportbevakning. Men av fyra dagars tävlingar blev det några få utsändningar under själva tävlingsdagarna, plus ett potpurri av pausunderhållningen. Jag gillar tomtar och söta shetlandsponnies, absolut. Men jag hade uppskattat att få se dressyr och hoppning med världseliten mer.
Nu, när tillfälle gavs med fri omröstning tyckte hästmänniskorna att det var dags att ta plats, helt enkelt. Och som Peder sa i sitt tacktal: Vi är vana att jobba hårt för det vi vill.
Jag är inte sportreporter och har aldrig varit det – utom en kort period under Ryttar-VM i Stockholm på sent 80-tal. Aftonbladet hade (förstås) ingen som kunde någonting om ridsport på sporten. Och jag har ridit sedan jag var barn. Att jag inte kunde ett barr om fyrspann, voltige eller distansritt var inget jag avslöjade för Thorbjörn Larsson, chefredaktör på AB, när jag övertalade honom att låta mig ta hand om bevakningen av VM. Kan man ställa frågor så kan man alltid lära sig…
Det blev en daglig kamp för platsen på sportsidorna, men med chefredaktören i ryggen vann jag varje dag. Larsson hade förutsett kampen, naturligtvis, och gett order om två sidor per dag. Jag lärde mig en hel del om grenar som jag inte hållit på med själv. Men mest minns jag vilka stories ryttare, kuskar och hästskötare hade att berätta. Det var som att upptäcka en journalistisk guldgruva – drama, human touch, relationer och vackra bilder.
När ni är redo, sportreportrar och -krönikörer, så kommer ni att möta en sport där stjärnorna är tillgängliga, ger vettiga intervjuer (med en massa bra stories) och inte har en massa divalater för sig. Bu-ropen lyser med sin frånvaro, för publiken är sportslig och ofta väldigt kunnig. En bra ritt är en bra ritt oavsett nationsflagg. Polisbevakningen är minimal – för detta är en sport som publiken älskar på riktigt, utan huliganer och bengaler.
Och när nu folkets röst sagt sitt så är det kanske dags för folkets public service att lyssna?
Jag ser med spänning fram emot bevakningen i Göteborg 21-26 februari och i Friends till vintern…
