På ett ögonblick gick jag från frisk och stark till sårbar patient på akutintagets traumabår – omgiven av en svärm av proffs, som klämde, mätte och kollade allt från blod till lungor, mjälte och medvetande.
Rider man så ramlar man av, det vet alla ryttare. Man borstar av sig, sitter upp igen och bjuder kompisarna på tårta…
Jag har legat på backen förr och trodde ju inte att det var så farligt den här gången heller.
Själva avramlingen skäms jag lite för. Full galopp, ett par snedsteg — och jag tappade balansen när jag borde ha suttit kvar. Mitt fel, inte hästens.
Efteråt gjorde vi också alla fel. Vi till och med diskuterade om jag inte skulle kunna rida tillbaka till stallet. Det sitter i ryggmärgen på oss som lärt oss rida på ridskola. ”Upp igen! Inte förrän du ramlat av 99 gånger kan du kalla dig ryttare…!”
Runa, min fina islandshäst, drömmen som blev min i somras, undrar vad jag gör på backen? Jag satt ju nyss på hennes rygg – och hon gjorde ju inget för att bli av med mig? Den här avramlingen var mitt fel, och bara mitt. Snart tar vi nya skogsturer, fast inte riktigt ännu…
Men nej, med sju brutna revben, ett brutet nyckelben, några sprickor i ryggradens utskott och skadade muskelfästen tar man sig inte ens upp i sadeln. Det hade varit klokare att låta ambulansen komma, för säkerhets skull.
Det insåg jag när svärmen av vårdpersonal stod över mig på sjukhuset en stund senare.
Det vore vansinne att vara tacksam för en olycka. Men fem dagar på sjukhus är också erfarenhet och en ögonöppnare. Undersköterskorna blev mina hjältar när jag varken kunde gå eller stå eller ens sätta mig upp i sängen, och jag lovade tyst mig själv att hädanefter alltid hylla denna vårdapparatens ryggrad. De bemöter otack och skällsord med en aldrig sinande vänlighet – och otack är det faktiskt en hel del av bland patienter med smärta, demens och olika grader av förvirring eller bara ilska. De gör ett jobb som de flesta av oss skulle krokna inför: intensivt, tungt, stressigt, slitsamt. Dessutom med på tok för låg lön.
Men nej, med sju brutna revben, ett brutet nyckelben, några sprickor i ryggradens utskott och skadade muskelfästen tar man sig inte ens upp i sadeln. Det hade varit klokare att låta ambulansen komma, för säkerhets skull.
Det insåg jag när svärmen av vårdpersonal stod över mig på sjukhuset en stund senare.
Det vore vansinne att vara tacksam för en olycka. Men fem dagar på sjukhus är också erfarenhet och en ögonöppnare. Undersköterskorna blev mina hjältar när jag varken kunde gå eller stå eller ens sätta mig upp i sängen, och jag lovade tyst mig själv att hädanefter alltid hylla denna vårdapparatens ryggrad. De bemöter otack och skällsord med en aldrig sinande vänlighet – och otack är det faktiskt en hel del av bland patienter med smärta, demens och olika grader av förvirring eller bara ilska. De gör ett jobb som de flesta av oss skulle krokna inför: intensivt, tungt, stressigt, slitsamt. Dessutom med på tok för låg lön.
Jag vill inte önska sjukdom åt någon, men visst vore det bra om några med makt på riktigt fick uppleva vad dessa, de flesta kvinnor, gör om dagarna och nätterna?
Jag hade tur i oturen. Mina skador läker. Smärtlindring tar bort det onda, resten gör kroppen själv med hjälp av mitt tålamod (som inte alltid är det bästa). Vila, sömn och bra mat gör helt enkelt underverk.
Mitt nyårslöfte blev också självklart där i sjuksängen: Jag ska skaffa en säkerhetsväst och använda den när jag rider. Ja, för rida ska jag ju, såklart. Det är min bästa mindfulness och inget får mig att må bättre — så länge jag sitter kvar…
Bästa medicinen: Frisk luft och försiktiga promenader med hund och häst.
Igår betalade jag fakturan från Södersjukhuset: 600 kronor.
Hundra kronor om dagen för bästa tänkbara omhändertagande från akuten till kirurgen, för läkares, sjuksköterskors, undersköterskors och biträdens tid, för sjukgymnasters omsorg och träning. För en oändlig räcka piller mot smärtan, för dropp hela första dygnet och för mat på sängen sen (vego, för att jag bad om det), för assistans i allt från toabesök till dusch (man är rätt liten då, när man inte ens klarar det mest basala på egen hand).
Låt mig säga såhär:
Jag vet vad vi betalar skatt för. Jag gör det med glädje.
Låt oss värna om det.
Och se till att de som sliter i vården för löner som de faktiskt kan leva på.
Jag hade tur i oturen. Mina skador läker. Smärtlindring tar bort det onda, resten gör kroppen själv med hjälp av mitt tålamod (som inte alltid är det bästa). Vila, sömn och bra mat gör helt enkelt underverk.
Mitt nyårslöfte blev också självklart där i sjuksängen: Jag ska skaffa en säkerhetsväst och använda den när jag rider. Ja, för rida ska jag ju, såklart. Det är min bästa mindfulness och inget får mig att må bättre — så länge jag sitter kvar…
Bästa medicinen: Frisk luft och försiktiga promenader med hund och häst. Igår betalade jag fakturan från Södersjukhuset: 600 kronor.
Hundra kronor om dagen för bästa tänkbara omhändertagande från akuten till kirurgen, för läkares, sjuksköterskors, undersköterskors och biträdens tid, för sjukgymnasters omsorg och träning. För en oändlig räcka piller mot smärtan, för dropp hela första dygnet och för mat på sängen sen (vego, för att jag bad om det), för assistans i allt från toabesök till dusch (man är rätt liten då, när man inte ens klarar det mest basala på egen hand).
Låt mig säga såhär:
Jag vet vad vi betalar skatt för. Jag gör det med glädje.
Låt oss värna om det.
Och se till att de som sliter i vården för löner som de faktiskt kan leva på.