Jag minns dagen och natten när vi gick som i dimma i väntan på samtalet. Mamma låg på operationsbordet i Lund och ingen visste hur det skulle sluta. Tumören var godartad, men satt på innerörat, så illa till att den – om den fick växa – hotade hennes liv.
Läkarna hade behövt en hel del övertalning för att ta hennes symtom på allvar. Dålig hörsel? Jamen, det fick väl en kvinna på nästan 60 ta? Först när hon pratade om balansen lyssnade de och hon fick undersökningen som ledde till operationen. Och den gick bra, operationen. Hon kom tillbaka utan förlamat ansikte eller något ännu värre – men med en whiskey-röst som vi under åren hunnit vänja oss vid. Och så en sak till: En oroväckande tendens att sätta i halsen.
Heimlich har kort sagt blivit husgud hemma hos oss – för jag vet inte hur många gånger jag ställt mig bakom mamma, tagit tag om mina egna handleder runt hennes bröstkorg och tryckt till med all mon kraft i hopp om att hjälpa henne att få upp vad det nu är som blockerar och få luft igen.
Så sent som idag; En smula knäckebröd, kippande efter luft som inte får plats…
Efteråt vet jag inte vem av oss som är mest skakig…
Tack Heimlich. Utan din manöver hade jag inte vetat vad jag skulle göra…
I veckan som gick dog Dr Henry Heimlich,  96 år gammal. Vi kan hedra hans minne genom att lära oss och sprida hans manöver:
 
Heimlich manöver
För som han själv sa:
“The best thing about it is that it allows anyone to save a life.”
En bra grej, helt klart.