Chilla folks, det är semester…

Tar bilen till sista dagen före semestern för att kunna klämma in en härlig lunch. (Ulriksdals handelsträdgård är ett fantastiskt lunchställe – inte för att de behöver reklamen, där är alltid fullt.)
Vid Danvikstull blir det stopp. Broöppning, gissar jag, slår av tändningen och lyssnar på radio. Det tar längre tid än vanligt – säkert hela fem minuter! – och runt omkring mig börjar bilister tuta, svänga och köra över refugen för att vända och ta en annan väg. Bakdäck som hänger i luften, bilars underreden som skrapar mot stenarna i refugen, däck som tvingas upp på vassa stenkanter…
Jag är ingen bilnörd, tro mig. Jag har gjort mina tabbar, kysst mina trottarkanter, som KG, min gamle bilskolelärare uttryckte saken, och varit oförsiktig mer fler bilar än en – men att korsa en refug?! Och för att vinna vad, exakt? Fem minuter? Tre? Tio? Eller en enda?
När trafiken rullar igen står rödljusen och blinkar. Det är tydligen där felet ligger. Undrar stillsamt vad den sammanlagda kostnaden för alla bilskråmor blir?
På vägen hem en arbetsdag (och lunch) senare behöver jag komma in i en högerfil. Jag blinkar och svänger försiktigt – men nej, den gråhårige mannen i silverfärgade glasögon och lika silverfärgad bil tänker INTE släppa in mig. Han gasar förbi på högersidan och jag stannar för att släppa förbi honom och komma in bakom.
Men nej, då stannar han. Helt. Och öppnar bildörren.
Där står vi. Inget har hänt. Bilarna står stilla. Ingen har krockat – jag stannade ju. Men han är arg som ett bi och sitter med sin bildörr öppen.
Jag undrar vad han tänker? Är det nu vi ska gå ut och slåss, liksom?
Till sist stänger han sin bildörr och gasar iväg i hög fart. Vi ska åt samma håll, så jag ser honom två bilar fram. Han vann säkert en sekund på att dra iväg sådär snabbt. Mindre än han förlorade på maktdemonstrationen med den öppna bildörren.
Jag undrar vad det är med folk? Jag har bott och kört bil i rätt många städer, framför allt London och Hongkong. (Det senare var ett litet helsike, men det berodde inte på medtrafikanterna utan på vägsystemet – en konstant spagetti-junction.) Som turist har jag letat mig fram i Spanien och nu senast i Chicago. Och även om jag kan Stockholm bra efter alla år så händer det att jag ändrar mig i sista stund, byter fil lite för sent, runt runt en rondell ett extra varv för att komma rätt. Sånt händer om man inte alltid kör på vägar som man hittar i som sin egen ficka.
Poängen är: Ingenstans har jag stött på så mycket aggressivitet i trafiken som här hemma i Stockholm. (Möjligen med undantag för Malmö då. Och ja, jag har bott där också.) Vägarbetarna säger också att det blivit värre än någonsin. Jag hörde nyss en man som jobbar på Skanstullsbron säga att han gör det med livet som insats.
Så, chilla folks. Det är semester. Och har du inte semester så chilla ändå. Det är faktiskt inte värt det. Det finns en morgondag. Och världen går inte under för att du kommer fem minuter för sent.

Lämna ett svar

Stäng meny