Jag är på väg i bilen att hämta min dotter. Hon är 13.
På bilradion här jag plötsligt Arvid. Han är 11, två år yngre än min egen dotter.
(Och det verkar vara en gammal sändning som jag hör reprisen av, men faktum är att det inte spelar någon roll.)
Arvid berättar så att det skär i bröstet på mig och tårarna väller upp i ögonen om hur han önskar att han inte lugnat sig såpass att sköterskan kunde ge honom sprutan den där dagen 2009. Hur han grät och var orolig och skrek ”nej”, men behärskade sig och fick sprutan.
Om han ändå inte gjort det, resonerar den här 11-åriga pojken som fått sitt liv förstört och sin barndom stulen av svenska myndigheter som drev igenom massvaccination mot svininfluensan med ett illa testat vaccin.
Han var roligare förr. När han vågade skratta utan att vara rädd för kataplexi.
Det är så grymt. Och jag blir så galen av att höra det.
Och det slutar ju inte där. Vad ska Arvid jobba med? Hur ska han leva som vuxen? Hur ska han försörja sig?
Inte på skadeståndet, den saken är klar. 50 000 kronor i engångsbelopp kommer man inte långt på.
Ett hån som hans pappa säger.
Idag fattas beslutet om vilken ersättning de 475 människor som anmält att de drabbats av narkolepsi efter vaccineringen mot svin influensan.
Visst vore det då lämpligt att också vi journalister funderar på vår roll i kampanjen för massvaccinering?
Jag hittade en rapport från JMG:
Den bekräftar min känsla från den hösten, 2009. Jag jobbade inte då, så jag hade gott om tid att läsa – och att oroa mig inför beslutet att vaccinera eller inte. Och jag blev förvånad över mina kollegors tvärsäkerhet. Aftonbladet och Expressen hade båda krönikörer, samma som idag, som berättade att de minsann vaccinerat sig och tänkte uppmana de de älskar att göra detsamma, snarast.
Den som inte tänkte vaccinera sig var antingen lat eller självisk, enligt DN´s Karin Bojs (2009-08-20).:
Den som tvekade eller sa emot förlöjligades:
”Detta får mig att undra om doktorn är vid sunda vätskor. Det är beklämmande och förvånande att en svensk legitimerad läkare, som i sin yrkesgärning ska hjälpa sjuka, är så paranoid och okunnig och fortsätter: Jag är faktiskt bekymrad över fettdoktorns patienter. Om det är så att Annika Dahlqvist ger sina patienter ovetenskapliga råd bör hon bli fråntagen läkarlegitimationen. Omgående.”
Läs hela här.
Deras tvärsäkerhet skrämmer mig – och jag undrar hur de känner idag? Har de bara bytt fot och hoppas att vi ska ha glömt deras texter från 2009?
Så funkar det ju inte riktigt i google-eran. Allt finns där.
Jag är hyfsat påläst, väldigt intresserad och ”på” i de här frågorna – och kritisk.
Jag tycker det är vår roll som journalister. Vi ska ställa frågorna som inte alla andra ställer: Vem tjänar pengarna? Varför så bråttom? Har vaccinet testats nog? Vem driver frågan? Vilka motiv kan WHO ha för att utlysa en pandemi? Vilka kopplingar finns till läkemedelsindustrin? Vad döljer sig under ytan som vi inte ser?
Jag önskar att vi sansar oss nästa gång.
Och naturligtvis att samhället – vi – tar ansvar för dem som drabbades.
Det är nämligen att vara solidarisk. På riktigt.