Syrran ringer. Vi ska bo över hos henne i helgen och jag har inte ens tänkt på maten. (Det är vi alla väldigt bortskämda med att hon gör så bra!)
-Fast det är ju inga problem – ni äter ju fisk! säger hon.
Njaee. Vi har visst tagit ett steg till på vägen mot vego, inser jag.
Lilla tjejen äter fisk i form av sushi. För att hon älskar det, rätt och slätt. Och räkor – fast inte jätteräkor/kungsräkor – när andan faller på. Jag åt lax senast när mamma hälsade på – hennes mage klarar inte riktigt mina vego-favoriter.
Jag har aldrig sagt att jag ALDRIG MER ska äta kött. Det vore bara dumt, för en sån som jag. Så väl känner jag mig själv, så jag vet att att om jag säger aldrig och alltid – då blir det plötsligt jobbigt och fullt av förbud och regler. Inte väcka den inneboende tonårsrevoltören, typ.
Förbud, regler och jag går inte ihop. Jag älskar mat, god mat. Lite för mycket ibland 🙂
Men det finns mat som jag (sannolikt, man vet aldrig!) köpt för sista gången.
Falukorv var ju det första som gick bort. Jag har svårt att att jag någonsin kommer att lägga en falukorv i kundvagnen igen. Det är varken gott eller nyttigt. Lätt att välja bort.
(Fas jag köpte hem lammkorvar från Öland i somras, från gården som låter lammen gå och beta i hagen intill oss. Lyckliga lamm. Det kändes etiskt rätt på så många sätt och lokala bönder ska man ju stötta. Korvarna ligger fortfarande i frysen och väntar på rätt tillfälle… Eller rätt gäster, kanske?)
Charketurier fanns det en tid när jag älskade. Salami, patéer, parmaskinka. Men man kan inte jobba med det jag gör och inte bli påverkad. Jag vet hur onyttigt det är. Och hur djurhållningen ser ut. (Parmaskinka är ju italiensk djurhållning – ingen inbillar sig väl att de italienska grisarna njuter av friska vindar från Medelhavet och friheten i bergen innan de blir skinka?). Lätt att välja bort.
Pringles sa jag tvärnej till så sent som ikväll. Chips kan ju vara hur gott som helst – men det där moset som är Pringles? Not in my home! Rotfruktschips däremot. Mmmm. Eller grönkålschips!
Donuts brukar ligga på listor över sånt man inte ska äta. Jag tycker inte ens det är gott. Det. Går. Bort.
Coca Cola – jag brukar stjäla en mun från något av barnen, som själva bara dricker det 2-3 gånger per år. Årskonsumtion, en munfull eller två.
Kyckling – där gick vi från konventionell till majs till ekologisk (shit så dyrt det är!) till… ingen kyckling alls.
Det var samma sak med kött, helt och färs, fast ett tag tidigare.
Det känns liksom inte… intressant. När det finns så mycket grönsaker som har så mycket mera smak!
Maten i helgen? Det går nog bra. Jag får väl kvista ner till Mat-Hem och köpa rödbetsbiffar om det kniper! 😉
Pingback: ”Mamma, kan vi köpa spenat?” (Resultatet av en smart grönsaksplan!) | Vägen till vego