Det är lätt att leva i sin miljömedvetna, hälsomedvetna, kostmedvetna jämställda bubbla. Så länge vardagen rullar på och allt annat är lika är det en smal sak att kasta ut köttet, juica ingefära och recycla plast.
Det är nyttigt att kasta sig ut ur den dr bubblan ibland.
Som nu, mitt i Indiana, en och en halv timme sydväst (hrmph – har inte hundra koll på väderstrecken, känner jag…) om Chicago, i South Bend.
Detta är inte coola New York eller trendiga Kalifornien. Detta är Mid-west, en sovande, utflyttningsort med en lätt övergiven känsla över sig. Men med en demokratisk borgmästare (som lärt sig norska för att kunna läsa Jo Nesbø på originalspråk eftersom böckerna inte fanns översatta, sägs det) som vill satsa och bygga upp och om det som en gång var en blomstrande industristad. Ett amerikanskt Olofström – efter att både Ericsson och Volvo packat ihop och flyttat till andra breddgrader med andra löner.
Och här inser jag som aldrig förr hur verkligheten ser ut utanför min egen bubbla: Jag har aldrig sett så mycket plast som på frukostbuffén på hotellet. Den omger varje liten detalj av bestick, smörportion och sirap till våfflorna. Det är plasttallrikar och plastinpackade plastbestick, engångs plastmuggar att fylla med våffelsmet för att att grädda våfflor, plastmuggar till juicen, andra plastmuggar till kaffet…
Och sopsorteras det? Tveksamt, högst tveksamt.
Jag kommer aldrig att mena att vi ska sluta vända på det lilla vi kan därhemma, men här blir det så smärtsamt tydligt hur giganstiskt problemet är. Detta är ett, ett enda, litet inn av tusentals…
Sirapen är corn syrup – ”värstingsockret” som ännu inte nått Sverige mer än med sitt dåliga rykte.
Jag hittar en liten plastförpackning som det står honung på och ersätter sirapen. Jag må vara ute ur bubblan, men det finns gränser…