Född feminist

Jag ringer mamma under mina tidiga kvällspromenad med hunden. Hon lagar plättar. (Det är pannkakor för er norr om Kalmar.)
Nu? säger jag.
(Underförstått: Mamma, du äter väl ordentligt?)
Det har varit en konstig dag, berättar hon.
En kvinna i hennes trapp har avlidit och då bjuds alla boende alltid in till en minnesstund med kaffe. När mamma kom visade det vara inte bara en, utan två stolar, som stod tomma. Framför dem stod tända ljus och blommor.
Nästan lite makabert, tycker mamma, men vi enas om att det ändå är fint. Ett bra sätt att minnas den som gått bort, att skingra grubbel och dela sorg och minnen. Bättre att samlas än att var och en ska sitta ensam och fundera.
Serviceboendet ligger ett stenkast från kyrkan och klockan tre på eftermiddagen rings i klockorna till minne av den bortgångna.
– Och vet du, säger mamma, när det är en kvinna som gått bort börjar ringningen alltid med den lilla klockan.
– Tänk att det ska vara skillnad ända in i döden.
Min fina mamma. 89 i lördags och still going strong. Jag vet varifrån jag har fått mina starka känslor för jämställdhet.
Och så pratar vi om den här farbrorn, en katolsk präst som ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att predika om Fadern, Sonen och den Helige Ande. Bara för att mötas av MODERN när han väl dog – i 48 minuter. Varm, vänlig, omfamnande och med mjuk behaglig stämma. Väldigt långt från fördömande. Undrar om katolska kyrkan tänker låta honom predika om sin upplevelse?
 

Lämna ett svar

Stäng meny