Ett långsmalt kapprum med en bänk längs varje vägg. En kort där klassrumsdörren tar plats, en längre mittemot.
14 tjejer som trängs på den korta bänken. Nio killar som breder ut sig som om världen skulle få plats mellan deras ben på den långa.
När rasterna var slut satt vi där och väntade på läraren, eftersom klassrumsdörren var låst.
Pojkarna som alltid hade tennisbollar till hands roade sig med att kasta prick tvärs över korridoren. En var det en tjejs bröst som skulle prickas, en hennes sköte. Tjejernas händer skylde och skyddade – men två händer kan aldrig fullkomligt skydda tre mål.
Platsen: en svensk skola i mitten av 1970-talet, min skola, i Olofström i Blekinge. En alldeles vanlig skola med barn från villaområden och lägenheter runt om i samhället.
Etnicitet? Åh, så rågblont och skandinaviskt du kan tänka dig. Svenska pojkar och flickor –  och så några finska.
Det är klart att vi protesterade. Högljutt till och med. Det är klart att lärarna såg vad som hände. Säkert inte allt – men den lilla detaljen att de få pojkarna med självklarhet lagt beslag på den längre bänken undgick ingen.
Vi tog naturligtvis bollarna och behöll dem – bara för att få strid i närkontakt istället. Bara en gång minns jag att jag exploderade. Jag valde ut den spensligaste pojken och gav mig på honom, fick omkull honom och satt över honom och höll fast hans händer ovanför hans huvud. (Jag minns att det var tuffare än jag trott, han var hockeyspelare. Men jag var ryttare.)
Jag – vi – borde ha exploderat dagligen. Vi borde ha gått på dem tillsammans. Framför allt borde lärarna ha tagit våra ord på allvar och satt stopp för de sexuella trakasserierna. för det var ju vad det var.
Och: Vi gick på mellanstadiet. Vi var 11-12 år gamla.
Det hette som det alltid gjorde: ”Kärlek börjar alltid med bråk.” Allvarligt, vilket jävla bekvämt sätt för vuxna att slippa ta i pojkars sexuella trakasserier av flickor!
Sådär fortsätter det ju, hela livet.
Från killarna som förföljer mig på moped på väg hem från stallet. Jag cyklar mig andfådd intill medvetslöshet, sladdar upp till garaget, smäller igen och låser dörren när jag kommit in i säkerheten.
Till den helt okända killen på tunnelbanan som lägger handen på mitt knä, blir upprörd – HAN blir upprörd – när jag slår bort den, följer efter mig vidare genom vagnen: ”Vafan, vad är det för fel på dig?” Ingen gör en ansats att hjälpa mig.
Till killarna som förföljer mig på tunnelbanan och ända ut på gatan och bara avviker när jag ber en okänd medelålders kvinna att gå med mig.
Taxichauffören som låser bildörrarna, slemmet som undrar om jag ”sitter här alldeles ensam” på krogen, nattportieren (min ”trygghet”) som bryter strömmen så att hela hotellet blir nattsvart och försöker slå sig in på mitt hotellrum, kollegan som kallar mig ”puman”, männen som talar om matriarkat så fort kvinnor är i numerärt överläge…
Jag vet att jag inte är unik. Den kvinna är inte född som inte trakasserats, förföljts, tafsats på, hånats när hon nobbat, hotats av samma skäl, förminskats, utsatts för sexuella trakasserier verbalt och fysiskt…
Tvärtom, jag har haft en sagolik tur och varit omgiven av vettiga män, kollegor som gått långa omvägar för min skull (ni vet vilka ni är), skjutsat mig, beskyddat mig. Jag är innerligt tacksam för det. Men – jag vill inte behöva bli beskyddad.
Vi har tvingats vänja oss vid att gå med mobilen i handen redo för nödsamtal, pepparsprej i handväskan och nycklar som sticker ut mellan fingrarna för att kunna försvara oss.
Vi har vant oss vid att välja bort genvägen genom den mörka parken, den ensamma promenaden eller löpturen i skogen efter mörkrets inbrott och tunnelbanan hem efter en kväll på stan. Vi har vant oss vid att välja den dyra parkeringsplatsen på gatan hellre än den billigare inne i P-huset – för vem vill gå ensam i ett sånt? Vi har vant oss vid att kolla över axeln och lärt våra döttrar att göra detsamma.
Så bra att ni har vaknat nu, alla män som upprörs av händelserna i Köln, Kalmar och Stockholm.
Fortsätt att vara upprörda! För det är ni som kan göra något åt det, genom att vara goda förebilder, respektera kvinnor som jämlikar med samma rättigheter som ni själva tar för givna, kräva jämställdhet tillsammans med oss, aldrig acceptera sexistiska ”skämt”, aldrig trakassera, aldrig förminska, aldrig håna, aldrig hota och aldrig acceptera att någon annan gör det. Och uppfostra era söner att göra detsamma…
Kort sagt: Ta ansvar!