Jag gick och funderade på ett blogginlägg om min bästa avkoppling och friskvård.
Det som ger mig lugn, skänker total närvaro i nuet, är mindfulness i sin kärna efter som det kräver att jag bara är här och nu. Det som ger kroppen en genomkörare och gör min rygg stark och frisk.
En gång, efter nätter i diverse sängar i sommarstugor – ni vet sådana som har spjälbotten och tunna skumgummimadrasser – räddade det till och med min sommar.
Jag var osäker på om jag ens skulle komma upp på lilla fina Runa, islandshästen som står på det här underbara stället och än så länge finns för mig när jag kommer (och Anne som jobbar där och äger hennes bror låter mig rida henne!).
Det gjorde jag. Kom upp alltså. Och efter tre dagar och sådär 15 timmar i sadeln hade alla kotor lagt sig tillrätta på sina platser igen och jag slapp kvida av smärta över att böja ryggen för att dra på strumporna.
Friskvård alltså. Det var vad jag tänkte när jag drog på ridbyxorna i igår morse för att rida samma häst som i torsdags. Då gick han fantastiskt fint, i härlig form, framåt, mjuk, följsam. Kort sagt sådan ridning som man lever på ett tag som hobbyryttare.
Igår gick det sämre. Så illa att jag fick tillbringa resten av dagen på Södersjukhuset för att kolla lungor, revben och tumme. Inget är brutet eller trasigt. Det gör bara ont och känns lika stukat som mitt ryttar-självförtroende…
Lite oklart vad som hände, faktiskt. Vi skulle fatta galopp. Hästen försökte sin vana trogen springa in i galoppen (han är ridskolehäst, han har sina olater), jag tog tillbaka honom för att göra ett ordentlig fattning – då snubblade han och föll. Jag flög förstås. Landade sannolikt på bröstkorgen eftersom det är där det gör ont.
Men – det värsta var hästen som inte omedelbart for upp som hästar brukar. Han låg kvar, rullade över på rygg – innan han äntligen reste sig. Det kan ha tagit 20 sekunder eller en minut. Det var oändligt långa ögonblick. Och jag hann tänka: ”Sambo”.
Min barndoms (eller var det ungdoms?) värsta ögonblick: En häst som går omkull i en ishal nerförsbacke mellan ridhus och stall.
Det är som ett trauma ur en av hästböckerna jag läste som flicka, för den här hästen bröt sitt bakben och fick avlivas samma dag. Sambo var en mörkbrun vallack och jag hade just hoppat honom i en klubbtävling. Det kunde varit vem som helst som ledde honom – men nu var det jag. Och han föll. Jag hade ingenting att hålla emot 500 kilo halkande hästkropp. Kunde inte ha gått långsammare, kunde inte ha hindrat fallet. Jag kommer aldrig att glömma det.
Men nu, Nozomi reste sig tack och lov. Skakade av sig och blev avborstad av både mig och ridinstruktören. Vi hade båda sågspån ända in i öronen. Och ja, jag satt upp igen efter att har lett runt honom lite. Skrittade, travade några steg, skrittade resten av lektionstiden och kände över hans ben innan jag tog in honom i stallet igen, till hö och vila.
Vi var båda lite skakade. Men tårarna i bilen på vägen hem var inte bara av smärta och chock – de var lika mycket av lättnad.