Till minne av falukorven

Vi satt på krogen, på representationsmiddag, och runt mig serverades biffar stora som handflator och tjocka som… jag vet inte. Tjocka var de i alla fall.
Jag fick vänta, för detta var storköksservering och jag hade krånglat och bett om fisk.
När den kom tittade min bordsgranne lite medlidsamt på mig och frågade om jag åt som jag gjorde för att jag måste, för show? Att leva som man lär när man representerar en tidning som då inte var helvego, men fisk+vego?
Jag tänker på det ibland nu när jag, som min omgivning säger, blir ”mer och mer radikal” i mina matval. Mer och mer vego, är vad de menar.
Det ÄR en resa. Jag läser ofta det i ögonen på folk som är 100% vego. När jag berättar vad jag äter kan de kontra med, jasså du är DÄR. Som att de vet på vilken del av resan jag befinner mig, de känner igen sig i mina val och kan ana hur nästa steg på min resa ser ut.
Nu har ju den här resan gått i krokar och svängar. Jag var fusk-vego i skolan för att slippa trista korv-och kötträtter, nästan-vego som singel i storstan för att kött var en så opraktisk råvara att köpa hem. Det kändes löjligt att köpa fläskfilé för en person – lättare då att alltid ha räkor i frysen eller en liten bit fisk.
Sen, när barnen kom, lagade jag vardagsmat som jag vuxit upp med själv – för att jag trodde att barn behövde det. Köttbullar, kyckling, köttfärs – och korv.
Det första som försvann var falukorven. Det känns nästan konstigt att skriva det nu, men falukorv skårad så att ostskivor och senap kunde klämmas ner i skårorna var en av våra vardagsrätter i mitt tidigare liv.
Jag läste larmen om vad falukorv innehåll – hur lite kött den innehöll – och bytte upp mig till en bättre sort med mera kött. Barnen gillade det ju, det gick snabbt, alla åt. Husfrid.
Sedan läste jag lite mer om korv i allmänhet och falukorv i synnerhet och slutade köpa den helt. Ingen har faktiskt ens nämnt den där falukorven.
Vardagsrätten skårad falukorv med ost och senap – sörjd och saknad av ingen.
Nu när WHO-larmen om charkprodukter kommer känner jag mig inte ens förvånad. Senast det låg en bit salami i mitt kylskåp var när jag lånat ut huset till gäster. Den låg tills den var torr och slängdes. Jag minns faktiskt inte när jag senast åt en bit korv eller skinka. Och nej, jag saknar det inte, inte det minsta.

Lämna ett svar

Stäng meny