Han är där varje morgon. Spolar golvet, poolstegens alla skrymslen och solsängarna omsorgsfullt medan solen går upp över just det här hotellets vik i Medelhavet. Han tar sitt jobb på stort allvar. Går upp varje morgon för att göra just detta, att förbereda poolområdet för gästernas nya dag i det tillfälliga och rätt dyrköpta paradiset.
Hans omsorger fyller mig med respekt.
Tänk att kliva ur sängen varje morgon för ett rätt trist jobb som städare av poolområdet. Tänk att göra det medan det fortfarande är mörkt ute och barn och fru snusar vidare i sina kuddar. Tänk att ända göra sitt jobb med stolthet.
Efter honom kommer en myriad av turister, alla beväpnade med handdukar och utrustade med väskor fyllda med sånt som de kan fylla sin dag med; en bok, en tidning, en solkräm, solglasögon, kortlekar, en vattenflaska, en frukt från frukostbuffén.
Alla är kvinnor och de har stått innanför dörren och väntat på att få komma ut och markera sin solsäng (att hotellets regler förbjuder just det förändrar ingenting). De torkar omsorgsfullt med handdukarna, bäddar med rena och torra, puffar kuddar, lägger  ut en bok eller två – för även om alla är ensamma så förbereder de för två. En ensam manlig turist som har gjort sin fru sällskap ut på terassen och handfallen ut, som om han undrar varför han är ensam bland alla dessa pysslande kvinnor.
Jag tänker att vanor är svåra att bryta, att ledighet kräver sina egna rutiner och att pysslande fruar och ompysslade män behåller sina mönster även på semestern.
Och när männen kommer uttroppande och intar sina bäddade solsängar så erkänner jag att jag tänker att 1950-talet nog vill ha sina värderingar tillbaka…
Imorgon är en ny dag.