Tjejerna fnissar över Barbie och bokmärken på lilla tjejens rum. De springer upp och ner i trappan, ut och in mellan husen på gatan – och jag ler och njuter. Finns det något bättre än att ge sitt barn otvungen lek mellan husen på en trygg gata?

Självklart? Nej, inte för den som bott i London och Hongkong med barn som måste skjutsas hit och dit efter otaliga samtal och konsulterande av kalendrar om playdates och hämtningar och luncher och eventuella allergier.

Fatta vad jag uppskattar det enkla i att låta lilla tjejen springa över gatan och knacka på och fråga grannbarnen om det går att leka!

Det är då jag ser skorna.

Lilla grannflickans trendskor som står på hallmattan. Coola. Bara en tidsfråga innan min tjej vill ha likadana, skulle jag tippa.

Och – skrämmande lika de här – som står på min mormors gamla chiffonjé som ett minne från Hongkong och tidsdokument om en tid tack och lov är svunnen:

Små, lite för spetsiga för foten som ska rymmas i dem – och som fortfarande växer och utvecklas – med klack som hindrar eller åtminstone försvårar det som barn rimligen ska hålla på med – lek.

Är det bara jag som ser likheten?