Det var brevet i korgen under vagnen som drog mina blickar till sig – det låg lite farligt till nämligen. Såg ut som om det skulle kunna trilla ut och komma på avvägar. Jag funderade en stund på om jag skulle säga något. Och medan jag funderade studerade jag:
Vana händer som pysslade med en nappflaska, rättade till solskyddet, kollade att strumporna satt på och inte hade sparkats av (och riskerade att ramla ur vagnen och för evigt vara borta).
Allt sånt som liksom sitter i ryggmärgen efter några månader med barn, när allt det chockerande nya lagt sig. Sånt som får rutinerade mammor med större barn (läs: mig) att le igenkännande och känna att ja, visst var det supermysigt, men stora barn är så härligt självgående och supermysiga på sitt sätt – och ett helt annat intellektuellt utbyte. Och nej, vi vill inte ha det ogjort, men inte heller göra om det. Enough is enough, liksom.
Det gjorde mig glad, sådär lite vardagsglad, att se de där vana händerna. För just dessa tillhörde en man.
Och nu ska jag inte börja orera om hur DUKTIG han var eller nåt. Han var varken mer eller mindre duktig än vilken mamma som helst, men äntligen, ÄNTLIGEN tänkte jag är det så många män som tar pappaledigt att man knappt höjer ögonbrynen längre. Inte en dag för tidigt. (Tjugo år för sent, snarare!)
När diskussionen om pappaledighet dyker upp händer det att jag berättar historien om en mig närstående…. hmmm, blivande farmor som blev alldeles bestört vid tanken på pappaledighet för den blivande pappan:
”Vad tror du händer med hans karrirär då?!” undrade hon.
”Tja, vad tror du händer med min?” svarade jag.
Fast allt det där är historia.
Vi gick av vid samma hållplats, den pappaledige och jag. Och brevet fick fortsätta leva lite farligt. Jag sa inget. Jag tänkte att han nog var kapabel att hålla koll på det också.