Det bästa i livet är gratis sägs det. Och så är det naturlugtvis. Kärleken, vänskapen, luften vi andas, friheten – allt det tar vi för givet och betalar inte för.
Numera gäller det ju det mesta av informationen och kommunikationen också:
Nyheter – gratis på nätet.
Musik – gratis på Spotify.
Underhållning – gratis på youtube (eller om du är mindre nogräknad på någon av alla sajter för mer eller mindre legala nedladdningar).
Prata med mamma i telefon – gratis på Skype (jaja, i teorin än så länge bara, mamma, men vi tar oss dit, snart. Ska bara installera först!)
Men det finns fler universella sanningar. There is no such thing as a free lunch är en av dem.
För några år sen, inte så himla många, räknade jag kostnaderna för kommunikation i några få poster:
Morgontidning
Månadsmagasin
TV-licens (jo, jag har alltid betalt sån)
Teleräkning (gick upp och ner rätt kraftigt beroende på liv och relationer)
Det var det hela, liksom. Då – före bredband och mobiler till alla som är gamla nog att klara av knapparna.
Nu är listan längre:
Mobil, till mig själv och diverse barn
Mobilt bredband – ett måste för att få del av allt där som är gratis på webben, nätverka och vara mediesocial
TV–licens
Digital abonnemang för tv (varför? Jag tittar ju ändå aldrig och irriterar mig bara på Disney Channel?)
Sen allt blev GRATIS har kostnaderna för kommunikationen skjutit i höjden, känns det som. Mina har det i vart fall.
Hur gick det till? Och vem vann på att det blev så DYRT?