Livräddare och hjältar

Vi satt på klippan och pratade medan hundarna gjorde vad hundar gör, allt efter läggning och ras.
Spanieln badade. Halkade i vattnet och trasslade sig upp, halkade i och hasade upp, halkade i…
Schäfern bligade på matte och höll KOLL.
Blandrasen golden/border collie rände runt och jagade fåglar från land, väl medveten om att han var chanslös i vattnet.
Det var inte förrän vi skulle gå som dramat började:
Blandrasen störtade iväg och kom tillbaka – med en liten skadad fågelunge. Marodören fick en utskällning – men en stund senare var han hjälte.

Fågeljägaren som blev en hjälte.

För den lilla döende ungen (som nog faktiskt varit döende när han hittade den) ledde oss till skrakboet med flera andra ungar som inte på egen hand – åtminstone inte en lördag när klipporna är befolkade av människor – skulle klarat att ta sig till havet åtskilliga meter och stupande klippor bort.
Fyra meter upp i en tall, med en klippa under, satt boet där mamman lagt sina ägg. Hade ungar tur skulle de landa i en ljungrugge. Hade de otur – direkt på klippan. Som vi stod där och hörde ungarna krafsa och pipa damp en unge till i backen och kravlade på ostadiga simfötter  – rakt in skogen. Medan vi försökte lotsa den rätt hittade vi ännu en död unge.
Operation livrädda skrak-ungarna var i full gång:
Jag slet av mig mitt linne (jo, jag hade två på mig, tack och lov ;)) och la det försiktigt över ungen, samlade ihop alla spretiga vingar och ben och bar ungen till havet. När mamman var inom synhåll släppte jag den lilla ungen som simmade ut till havs. Mamman gjorde en pil genom vattnet när hon hörde sin unge pipa och den utmattade ungen fick åka på hennes rygg.

Blåögd liten skrakunge i linne ;)
Blåögd liten skrakunge i linne 😉

Medan vi diskuterade vad vi skulle göra för de ungar som fanns kvar i boet dråsade ytterligare en ut – samma procedur: linne av, fånga fågel, bära till vattnet, återbörda till mamma…
Räddad (s)krakunge på väg till havs
Räddad (s)krakunge på väg till havs

De sista ungarna som inte hade syskonen att klättra på fick det tuffare. Men nu var operationen inledd och kunde inte lämnas halvdan. Så: En stege, en skruvdragare, en hammare och ytterligare en tröja senare hade vi återbördat inte mindre än fyra små skrakungar till mamman.
Synen av mamman som simmar mot sina sista två förlorade små ungar som en pil genom havet, tvärstannar och väntar in de hon redan återförenats med, pilar, stannar, pilar och stannar kommer att leva för min inre syn.
Liksom tanken: Vi vill så gott med holkar för skrakarna – men hur många ungar lurar vi i döden när välviljan hamnar ovanför ett Valhalla-stup?
Hjälten för dagen var hunden som faktiskt kommit med unge nr 1. För även om den dog – och det gjorde den, dessvärre – så räddade han livet på fyra andra ungar som vi aldrig upptäckt annars.

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Vilken trevlig berättelse! Sitter och googlar för att berätta om hur skrakungar tar sig ur boet för min skolklass som ska ut på lägerskola i skärgården. Varje år läggs det ägg och ruvas i Skateken på Joggesö i Blekinge skärgård. Tack för en underbar historia!
    Nilla

Lämna ett svar

Stäng meny