Jag kramade ungarna för fyra dagar i morse innan jag stack till Sturup.
Nästan-16-åringen yttrade orden som jag sugit på hela dan:
”Have fun with the Princess, Mummy.
Och i nästa andetag:
”Oh – I never thought I´d say that!”
Nej, inte jag heller.
Jag blev journalist för att aldrig ha tråkigt på jobbet, för att slippa välja vad jag ska dyka ner i och fördjupa mig i (det får jag ju göra i nya saker hela tiden) och för att stilla min nyfikenhet.
Jag har gjort roliga intervjuer och tråkiga, såna där jag knappt fattat vad intervjuoffret ha velat säga och såna där jag fattat så väl att vi gråtit ihop, såna som etsat sig fast och såna som försvunnit ur minnet.
Jag vet inte hur många junkets jag gått på. Massor. Alltid på tjusiga hotell, alltid med kända personer –  alltid som reporter.
Nu står jag på Andra Sidan.  För första gången i mitt vuxna liv kan jag inte kalla mig verksam journalist. Visst, det är tillfälligt, ett inhopp, ett vik. Men ett jobb är ett jobb som ska göras bra. Basta.
Nu är jag den som planterar stories hos mina fd kollegor för att de ska skriva om den boken eller den författaren. Den som organiserar och fixar och servar och ser till att material kommer fram, bilder finns och information kommer till rätt person.
En märklig sits – men utmaningar är till för att antas.  Det är nyttigt att lära nytt. Att se andra sidan. Att få förståelse och inblick. Och alltid lär man sig nåt. På allt.
Så när min nuvarande chef undrade om jag ville ta mig an ett prinsessbesök funderade jag inte ens innan jag sa ja. Såklart jag ville. Och 19 maj – det var ju så långt fram i tiden att vi nästan aldrig skulle komma dit. Så kändes det då, nån gång före jul.
Imorgon är det 19 maj.
Idag har jag mött säkerhetspoliser från Sverige och Norge som nagelkfarit mitt program, kollat mina krogbokningar och dubbelcheckat locations för intervjuerna. Godkänt, tror jag.
Och imorgon landar prinsessan Märtha Louise av Norge och Elisabeth Samnöy,  båda författare till boken Möt Din Skyddsängel i Stockholm för att träffa journalister, signera böcker och äta middag med Very Important People.

Och jag är alltså inte en av journalisterna som fått min slottid och min timslånga intervjutid. Jag har delat ut dem, skissat schema i månader, rekat hotellrum och bokat, och bokat bord och bjudit in och tackat ja och tackat nej till förfrågningar från mina kollegor. Och när intervjutimmen är slut är det jag som måste knacka på dörren och säga ”sista frågan nu, tack!”
Det är klart det är glamoröst. Det är klart att det är roligt. Men mest av allt känns det…  Otippat!