Jag fick utdelning på tio-års-planen idag. Den högst själviska planen att GÖRA nåt som JAG gillar tillsammans med mina ungar.
Jag gillar att rida. Fel. Jag älskar att rida. Det är den ultimata sporten, den som bäst kombinerar fysisk aktivitet, med mental närvaro och – ibland – naturupplevelse. Ridning kräver total närvaro – och är därmed den perfekta avkopplingen. Det hräver samspel med intelligenta djur, psykologi och förmåga att läsa ett djur. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter… Men låt mig bara säga detta:
Jag kan vara hur stressad som helst, men några timmars mockning, ryktning och ett ridpass botar alltid det.
Jag har ridit sen jag var åtta, med avbrott och uppehåll för graviditeter och flyttar och annat som varit viktigare just där, just då – men jag har aldrig slutat.
Och: jag har helt skamlöst indoktrinerat mina barn. Nästan-16-åringen fick sin första riktiga ridlektion i sex-årspresent, på en ponny på Wimbledon Common i London, det var innan vi hittade till det fantastiska stallet vid Ham House, där Honey blev hennes fyrbetnta läromästare och Lorraine den tvåbenta.
En dag som dag är min belöning för timmar vid sidan av paddocken, i början rätt nervösa såna, när önskan att ungen skulle lära sig rida brottades med vetskapen om att de faktiskt inte är en helt ofarlig sport. Hönsmamma vs ponnymorsa, typ.
Men att rida i sporrsträck på islänningar genom skogen sida vid sida och med dottern och skratta tillsammans åt det efteråt – det gör mig varm av lycka.
Och orden, när vi är hemma igen:
-Det var en härlig dag, mamma!
Too right.
For the record: Vi var här. Rekommenderas!