På min näthinna

Ett par ord från BBC på vår internetradio  morse framkallade bilder på näthinnan som jag inte trodde fanns där längre.
Två uppsträckta allvarliga pojkar i en stor rättssal
Den lilla vita kistan
Folkhavet utanför kyrkan
Den tunna mamman, så bruten av sorg att jag förvånas att hon kan gå
Männen, pappan och hans bröder, farbröderna med sorg i ansiktet och hat i blicken
Lynchmobben utanför polisbilen
Järnvägsspåret, alldeles intill ett bostadsområde med nedgångna kedjehus
Och så ljuden:
Skriken om död, och hat, och ondska, och om att ”ruttna  helvetet”
Och musiken: DEN sången som jag aldrig kunnat höra igen utan att se kyrkan och kistan framför mig – Eric Claptons Tears in Heaven, så förfärligt passande.
Det finns jobb som man glömmer lika fort som de når tryckpressen – och så finns det de som etsar sig fast, för resten av livet skulle jag tro. Vare sig man vill det eller inte.
Jag vet inte om småpojkarna Jon och Robert är den ondska personifierad som familjen Bulger – begripligt – tycker. Jag vet inte vad Jon gjort för att förverka sin rätt till frihet.
Men ett vet jag: Mina egna barn har präglats lika hårt som jag av den här storyn. Jag blev mamma bara ett år efteråt, i England, och någon tyckte att jag höll hårt i den ungen eller de som kom senare så kan jag förklara varför…

Lämna ett svar

Stäng meny