-Du är världens bästa mamma, säger hon på vägen hem från stallet – efter en morgon av trulighet från hennes sida och idog övertalning och löften om mutor från min.
(Förmodligen är det löftet om muta – omedelbart lördagsgodis – som gör mig till ”världens bästa”.)
-…när du är glad, säger hon sen eftertänksamt. Inte är när du är arg.
(Tror jag det.)
-Det är lätt att få mamma glad, säger jag (och undrar i samma ögonblick varför jag plötsligt pratar om mig själv i tredje person  – urfånigt!). Det är bara att vara snäll!
– Ja, säger hon, och låta dig gå på promenader!
Just så. Skarpsynt unge, som sagt.