Lilla tjejen från djupet av bilens baksäte:
-Mamma, ska vi leka en lek? Det här året är nästan slut, så du säger vilken som var din värsta dag det här året, så säger jag min, M sin och N sin?!
Hon börjar själv:
-Det var den dagen ni tvingade mig att lämna cykeln vid stranden och skjutsade hem mig i cykelkärran.
-Hmmm, vad hade du gjort då?
-Ingenting.
Jag minns de där sommardagarna när hon gjort ”ingenting” och alla blev som galna. Det var sommaren när lilla tjejen var officiellt sex-års-trotsig. Hon har tränat på att vara just det sen hon var tre-års-trotsig, så hon är ett proffs.
”Ingenting” är ett understatement och det vet alla – utom hon. (Eller kanske till och med hon?)
Men det har gått snart sex månader sen dess och nästa sommar är hon sju. Låt oss hoppas att sju inte är en trots-ålder, ens i lilla tjejens värld.
-Och du då, säger hon uppfordrande:
Tja – jag får tänka ett tag. Var det den dagen jag förlorade jobbet när hennes las ner? Eller när lilla tjejen bröt benet – för andra gången? Eller den när hela Lomma kollektivt sörjde en förlorad 13-åring? Begravningen var det vackraste och värsta jag varit med om på mycket, mycket länge.
Leken slutar där. Vi har fått nog av ”concentrating on the awfulness”.
2009 var en massa bra saker – också. Nya lärdomar, nytt jobb, små segrar, återfunna, återvunna vänner, underbara sommardagar, härliga middagar under sommarnätter som aldrig tog slut, samtal som bara fortsatte…
Allt det där vill jag ha mer av 2010. Och allt det där som var kasst… Det hände. Vi samlade ihop oss och gick vidare, tilltufsade men kanske lite starkare…