I morse njöt jag av julkalender. Ja, superhjältarna var ok, so far so good. Men effekten var SUVERÄN, efterlängtad och ljuvlig i all sin enkelhet.
Blotta vetskapen om att det är 1 december och kalenderstart gjorde att lilla tjejen, som normalt trynar i sängen tills jag tjtatat i en halvtimme OCH slitit täcket av henne OCH dragit upp henne, stod i hallen en kvart före väckarklockans signal.
Belöningen (hennes) var dubbel:
1) julkalendermys framför TVn, komplett med frukost
2) julkalender med present som en snäll ”fairy” lagt dit under nattens allra mörkaste timmar
(Min belöning var en kvarts lugn och ro med en kopp starkt kaffe – och att slippa dra barn ur sängen med milt våld.)
Imorgon ska lilla tjejen väcka mig igen, sa hon innan hon somnade. Undrar jag hur länge julkalendereffekten varar?