ID-kris?

I krisens – den ekonomiska krisens – spår har jag min egen lilla lyxkris. Den handlar om identitet.
Jag har alltid varit reporter, redaktör, journalist. Jag menar ALLTID.
Just nu är jag inte det. Just nu sitter jag på den fruktade, bespottade och avundade (allt från journalisthåll såklart) ANDRA SIDAN.
På PR och infosidan. Jag umgås med marknad, nä, mer än så, jag är ”en av oss på marknad”. Huva.
Fast… det ger mig en inblick jag aldrig haft tidigare. I hur andra journalister – kollegor – jobbar. Och DET är rätt intressant. Som när reportrar från det stora rörliga mediet ringer några dagar före premiären på vad som måste vara årets film, filmatiseringen av årets, och förra årets, bok.
De behöver böckerna. NU! Kan jag buda över dem?
Jo, det kan jag ju, i min nya roll på bokförlaget. (Fast jag undrar i mitt stilla sinne hur reportern ska hinna läsa drygt 1000 sidor bok på en dag eller så – och ännu mer, hur bristen på framförhållning kommer sig?)
Att reportern blir taget på sängen av att filmen skulle har premiär i veckan förvånar mig lite när varenda tonåring snackat om filmen och böckerna det senaste halvåret, minst (och biljetterna tog slut i samma ögonblick som de släpptes). Vad hände med lyhördheten och örat mot marken – vid det här laget har de lyhörda för länge sen lyft sina öron för att inte få hörselskador av hjorden av unga vampyrer som sveper över landet
Intressant, som sagt. Och kanske mer öppet Wallrafferi än identitetskris när jag tänker efter…
Jag sa en gång för länge sen att jag skulle bli journalist för att slippa bestämma mig – för att få gräva ner mig i hälsofrågor ena veckan, juridik nästa och skumma på ytan med filmkändisar en tredje. Den taktiken känns fortfarande som den håller…

Lämna ett svar

Stäng meny