Vi åker till Ikea mellan fritids och Bolibompa en tisdagskväll för att lämna tillbaka det som inte lämnades tillbaka senast, efter det som shoppades senast: Två spindliga lampfötter som inte har i mitt hem att göra, vid närmare eftertanke.
Kön till bollhavet är en halvtimme lång så lilla tjejen får följa med mig mot sin vilja. Mutad med en korv går hon med på det. 
Det finns en liten rund lekplats vid återköps-ochretur-disken. Den duger som subsititut.
När vi är ett nummer ifrån får hon förhållningsorder: Här i lekplatsen eller framme hos mig vid disken – ingen annanstans.
Hon går in.
Jag:
-Nu går jag strax bort till kassan där.
Hon:
-Visst är den fin!
Jag:
-Eh, ja?
Hon har skapat en hel haj av pusslet på väggen – MEN det är inte jag som ska beundra, det är tjejen som leker bredvid.
Japp. Hon har lekt ensam i mindre än två sekunder – och redan fått kontakt med en tjej i sin egen ålder.
Hon är, kort sagt, ett socialt geni.
Senare i bilen:
-Får du alltid kompisar sådär lätt?
-Men mamma! Jag får ju nya kompisar varje dag!
Som sagt…