När vi flyttade från London till Sverige tänkte jag att jag skulle ha skrivit dagbok. TÄNKTE – för så blev det ju inte. Tre barn, den yngsta inte ens ett halvår gammal, ett hus att sälja, frilansjobb att göra, en familj att ta hand om…
Dagbok?! Vilken ledig stund på dygnet då, typ?
Så BBC på internet-radion hemma i köket i Skåne kommer med ögonblick av ”just-det-SÅ-var-det-ju!”
Som idag: Detta.
Föräldrar fuskar in sina ungar i de bästa skolor de kan. De skriver sin på släktingars och vänners adresser och i värsta fall på adresser där ingen bor.
Shock Horror! Dessa föräldrar måste straffas! De luras. De ljuger. De falsifierar.
Mer än så faktiskt, om du orkade läsa klippet, ”det är en form av stöld” !(De omtänksamma föräldrarna ”stjäl en plats i en bättre skola än de har ”rätt” till, är det så han menar? Jag funderar fortfarande på den stölden…).
Men vänta lite nu. De vill sina ungars bästa. Vem av oss vill INTE det, upp med en hand? De vill det TROTS att de inte har råd att bo i det bästa bostadsområdet med de bästa skolorna.
Nån har missat poängen här. Kanske om kraften las på att förbättra de sämsta skolorna snarare än att straffa de ambitiösa föräldrarna, kanske att det vore bättre använd kraft?
(Nope, det här är inte ett Sverige-är-förträffligt-och-England-förfärligt-inlägg. Bara en fundering som allt annat. Och ja, det händer allt som oftast att jag längtar ”hem”, både hit och dit.)