För inte sååå många år sen hade jag svårt att svälja den där krigshjälte-kulturen som sjuder i England varje höst. Världskrigen, OK, de var hjältar. Men Falklandsriget? Svårare.
Nu handlar det om helt andra hjältar. Jag läser Johanne Hildebrandts krönika om att bjuda soldaterna från Aghanistan på en öl – och tänker på storyn om skadade soldater som inte ens har möjlighet till vettig rehabilitering. På familjekalaset förra helgen upptäckte jag det här armbandet
runt handleden på den avlägsna släktingen som upplevt kriget IRL.
Help for Heroes. Det borde vara självklart. Det är det inte. En öl är nog det minsta vi kan bjussa på, Johanne. Och om svenska krigshjältar ”bara” har psykiska problem och vår oförståelse att brottas med så är de rätt lyckligt lottade, trots allt.
Krigshjältar – ja, de finns. Kalla det att växa upp om du vill. (Och Falklandskriget… tja falklänningarna, berättar en annan version än argentinarna – fast det är en helt annan story.)