Klockan har tickat förbi 00.00, vi står på perrongen utanför Kastrup, 15-åringen, 6-åringen och jag. Vi har inte rest långt, bara från kaotiska Heathrow till lilla lugna landet i norr. Eller – det var vad vi trodde.
Nu ska vi vi bara över bron med tåget, hoppa in i en taxi och så är vi hemma. Det var också vad vi trodde.
Det första tåget är försenat och när det äntligen kommer – smockfullt. Inte en chans att vi får plats där alla tre plus lika många väskor. Vi väntar på nästa, en kvart bara enligt tidtabellen.
Kvarten blir 35 minuter, som blir 45, 50, en timme. Mörklagda tåg på väg att nattas smyger förbi. När vårt äntligen kommer är det – just det, smockfullt. Men nu har vi väntat länge nog. 15-åringen och jag har vässat armbågarna och föser 6-åringen mellan oss, kånkar väskorna och tar oss ombord. När 6-åringen i maghöjd på trängseln får nåt vilt i blicken säger jag högt: ”Akta, det är ett barn här!”
Kvinnor omkring oss svarar omedelbart. ”Ett barn! ”Var försiktiga!” ”Ta det lugnt, en liten tjej…”
Bakom mig hör jag en annan kommentar:
”Varför väntar man inte inte tre minuter på nästa tåg om man reser med ett barn” undrar en man i 40-årsåldern.
Han undrar inte så länge, för vid det här laget är jag en ”don´t mess with me-mamma”, trött och med en stubin kortare än hans lillfinger.
Han ber om ursäkt. Han vet minsann hur det är att resa med barn. Han ler inställsamt och förstående.
Innan vi kliver av i Malmö ber han om ursäkt igen. Vid det laget har jag också lugnat mig och slätar över – en trött mamma med kort stubin. (Oj, jag måste verkligen ha tagit i?)
Gud vad skönt det är att säga ifrån!