Vi köpte en självlysande hund, en prickig dalmatiner med svarta öron som lystes upp inifrån av en liten glödlampa, och så stod vi på balkongen med lilla tjejen som snart skulle bli storasyster och tittade ut över stranden där människorna samlades. Stora grupper – stora familjer – byggde ringar av tända ljus, ringar som, var det nån som hade berättat för mig, skulle spegla den stora åttonde fullmånen som hängde över South China Sea.
Där bakom månskenet fanns, säger tron och traditionen, de avlidna familjemedlemmarna, de som inte kunde vara med på festen på stranden men var med ändå, bakom månen.
Dessutom – det var den allra första Mooncake-festivalen sedan Hongkong blivit kinesiskt igen och det brittiska kolonialväldet var över. Därmed var också oron över, oron för vad som skulle hända när Kina kom tillbaka, marscherade in med sina trupper och tog tillbaka makten. För ingenting hade ju faktiskt hänt – mer än att kinesiska soldater nu körde som blådårar med armbågen hängande ut genom sidorutan på känt raggarmanér.
Det var den 17 september 1997. Och det var FEST. Eller myller av miljoner människor på en mycket liten yta, och alla ville vara på vår sida av ön, på stränderna som omgav oss, den här natten.
Och den natten föddes vår son.
Vi firade med Mooncakes på Matilda Hospital på The Peak.
Och vi firade med Mooncakes här hemma idag.
Memories, memories…
(Att datumet inte stämmer spelar mindre roll. I år är det Mooncake-festival den 3 oktober.)