Malmö har inte riktigt satt sig i mitt hjärta. Lite för fyrkantigt, lite för blåsigt, lite för… skånskt, kanske. Jag vet inte, men stan har inte riktigt tagit plats däruppe bland London, Lund, New York, Beijing, Oxford, Vancouver och Stockholm – alla städer som mitt hjärta klappar lite extra för.
Men det finns en ”redeeming feature”. Jag var där idag. På Möllevången. Bland asiatiska butiker och torgstånd.
Maten där är rena lyckopillret – sura gröna mangos, Mooncakes, pyttesmå bittra auberginer, rispannkakor, Pak Choi och Hoi Sin Sauce, sötsaker med röd böngegga – och så dagens lilla utsvävning – Durian sorbet.
Durian är frukten som stinker så vidrigt att den är portad av alla asiatiska (och förmodligen alla andra) flygbolag. Men som sorbet? Vem vet? Det kanske är en hit?
Det andra lyckopillret stod mannen som nästan cyklade in i  min handväska för att fråga vad klockan var. Jag satt på huk och och grävde efter mobilen och såg skuggan som bara kom närmare – och hann tänka att plånboken var lite väl synlig där i den öppna handväskan. Men det var bara tiden han var ute efter.
Och så:
”Du lyser upp hela stan – du är så vacker!”
Mmm. Tack. Jag ska gå till Möllevången oftare, tror jag.
(Och jag ska sluta tänka ”rånare”  när folk närmar sig.)