Det är inte bara jag som minns den där pinsamma kvällen när partyt plötsligt tystnade och ett gäng skraja tonåringar viskade: ”Det är nån därute, i trädgården!”
Sekunden därpå:
Mia! Är du där?! Är Mia där?
Pappa. Pappa och hunden på förment kvällspromenad. Som av en händelse i en helt annan bana än alla andra kvällar. Jag var 15. Eller kanske bara 14. Och jag skulle förmodligen ha varit hemma för en halvtimme sen.
Jag är helt övertygad om att jag svor på att ”aldrig bli sån”. Faktiskt precis lika övertygad som jag är nu när vi snackar om 15-åringens fest, eller snarare, festen som hon vill gå på.
-Antingen gör du en Cinderella (Askungen) och blir hämtad klockan 12 – eller får du gå med livvakt, med mörka brillor och snäcka i örat.
Japp. Jag ”blev sån”. Jag blev tonårsmorsa.
Och pappa hade rätt, såklart.
Överbeskyddande? Möjligen. Men inte för att jag INTE minns. Och inte heller för att jag minns – för det finns inget speciellt förfärligt att minnas (herregud, jag lärde mig ju aldrig ens att röka!). Men för att jag VET vad som kan hända.
Hon kanske förlåter mig. Om 30 år, eller så…