Jag upptäcken dem inte förrän de är tvättade och tumlade – ett par svarta kallingar med blå resår. För stora för sonen, för… blå resår för maken. Främmande kallingar, alltså.
Tar dem i nypan och visar upp dem:
These? Are they yours?
No. Ben´s.
Säger han så bestämt som om han visste exakt vad denne Bens underklädeslåda innehåller. 
Jag lägger kallingar i högen av sommarminnen. Andra samlar på snäckor, fina träbitar, vykort. Jag har en samling som nu innehåller ett par rosa strumpor, storlek 37 typ, en eltandborste, en snygg klocka, ett par solbrillor, en laddare, en plastskål och några kylklampar,  en halvtom flaska Clinique ansiktsvatten – och så kallingarna. Allt lämnat av sommarens gäster, vänner som ätit här, sovit här eller bara fikat i trädgården. Men vem som lämnat vad? Hmmm, vet inte riktigt.
Ja, just det, ett gäng fina avskalade pinnar också, de står i trädgården. Hunden tar dem och gnager sönder när andan faller på – men pinnarna är inte glömda, de är lämnade. SAS gillar inte träpinnar i handbagaget förklarade vi tålmodigt för Julius, 7, när han skulle åka hem.
Sommarminnen, som sagt.
(Fast laddaren kommer snart till Nacka, Emmy, ska bara hitta ett kuvert först!)