Det måste bero på generna – det bor en smålänning i mig.
Blocket – I love it!
Jag sålde vårt gamla kök så. Japp, skåp, lådor, bänskivor, rubbet försvann i en transportbil och några välkomna hundralappar trycktes i min nöjda näve. Och hundburen som var för liten redan innan valpen nått halvårsdagen, och mountainbiken som blev ocool och behövde ersättas med en svart Sjösala – och en hel drös andra grejer.
Idag började lilla tjejen rida igen – eller ja, hon började på en ny termin av häst- och ridlekis, ridning och teori varvat. I seglarstövlar och pösiga överdragsbyxor. Och det funkar ju. Men för knappt 200 spänn är jag beredd att utrusta henne till en liten ryttare. Inte så mycket mer – för den ungen och alla andra ungar byter intresse lika fort som en gris blinkar – men två hundralappar kan det vara värt.
Min man delar inte min fascination över att kunna avyttra oönskade pryttlar och överta andras begagnade för en spottstyver. Men det tilltalar både miljömullen och smålänningen i mig – soptippar fulla av fullt användbara saker är sjukt, och att shoppa nytt och dyrt när man VET att det snart är urvuxet, förkastat eller bortglömt känns bara… korkat.
Morfar, du skulle ha varit SÅ stolt över mig!