Det ska fan vara mellanbarn.
Vi är på väg till nya skolan, eller, rättare, nya möjliga skolan för sonen. Han har vantrivts i tre år nu. Jag skickade en ansökan till Kunskapsskolan i Lund i ren desperation i våras och hade hunnit glömma det när telefonsamtalet kom i måndags. 
Idag åkte vi dit för att titta, mindre n 24 timmar före skolstart. Som att riva smör ur elden, skulle min mormor ha sagt.
Och hon skulle ha haft rätt, inte bara om att titta på ny möjlig skola. 15-åringen och den engelska kusinen, också 15 får lift in till stan. De ska ta en sista, sista shoppingtur – men vems pengar är inte klart när vi åker hemifrån. Dessutom ska hon fixa foto till nya busspasset – som hon behöver klockan 8 imorgon bitti. Det har hon vetat hela sommaren, men lämnat till sista minuten (fast hon är inte ensam om den egenheten. Vi är fler i det är huset!)
Jag släpper henne och kusinen utanför skolan och de får ta sig till shoppingen bäst de kan. Prio ett nu är SONEN, mellanbarnet, gör jag klart.
Då trillar lilla tjejen och skrapar båda knäna. Illtjutet som följer skär inte bara i mina öron – hela St Lars-området hör det och stannar för en sekund upp. Jag gräver desperat i väskan efter det enda som kan trösta nu. Arnica-tablett och Hello Kitty-plåster. Hittar varken det ena eller det andra.
En kvinna vid P-automaten ser och hör och förstår situationen. Hon är bättre rustad än jag och sticker till mig ett plåster.
Då kommer nästa tjut:
Neeej, jag inte iiiiinte ha Star Wars plåster!
Jag tror hon överlever.
Mellanbarnet? Ja, han fick äntligen se skolan. Om det också blir hans nya skola återstår att se. Han har inte bestämt sig än. Skolan börjar ju inte förrän 08.30 imorgon. Eller 08.10 om han bestämmer sig för att stanna där han är. Varför stressa fram ett beslut? Det är ju flera timmar dit…