Det var en av de där kvällarna som jag tror att vi kommer att suga på i höst, sådär som man suger på en marknadskaramell. En sommarkaramell, helt enkelt.
Sonen tjatade ut oss. Tog med bollen. Och hunden. Och lillasyster. Som skrek i högan sky för att hon inte hittade sin ”scoooooterr” (sparkcykel).
När vi kom till parken var två killar redan där. En i röd kit med ROONEY på ryggen och riktiga fotbollsskor, den andra i vitt med inomhusskor. Riktigt utrustade med andra ord.
Vill ni spela match, undrade den vita?
OK. Lilla tjejen, hon som nyss slutat halta efter benbrottet,  i målet, astmatiske pappan, otränade mamman, hunden (som nyss slutat halta efter förra fotbollsmatchen när han fick en 15-åring på tassen) och så sonen, den ende som egentligen kunde ge ”Rooney” och hans polare en match.
Två-manna-laget gjorde fem mål på raken och skrattade åt vårt tafflande med bollen. Det här skulle bli en utklassning att minnas och berätta om för kompisarna.
Sen la vi in en högre växel. Mamma-spaniel-duon fintade ”Rooney” som han aldrig blivit fintad förr och gjorde mål, sonen dribblade ensam över hela planen och gjorde mål, kickade från halva planen och gjorde mål, passade fram och tillbaka mellan hundens ben och gjorde mål, pappan väste lite och tog sen bollen från småkillarna och gjorde mål, lilla tjejen gav sig ut på planen och var mest i vägen, men det är en taktik det med. Hunden kastade sig mot bollen och dribblade den med huvudet. Nä, han gjorde inte mål, men det gjorde å andra sidan inte ”Rooney” heller.
Vid 8-5 tackade jag för god match och vi haltade hem. Sonen hade gjort illa knät. Jag hade sträckt en muskel i vaden. Pappan väste och behövde astmamedicinen pronto. Hunden behövde vatten och lilla tjejen… ja, hon behövde gå och lägga sig.
Men vi hade vunnit.