Vi har en liten vildkanin som har flyttat in i vår trädgården.
Hunden har fostrats att låta den vara (det frestar ibland, jag har stoppat honom mer än en gång när han smugit med sänkt huvud mot en intet ont anande kaninunge…)
Eller, unge förresten. Första gången vi såg den var den en liten, liten bedårande kaninpalt med vit rumpa som försvann om vi så mycket som andades. Nu käkar den förnöjt i sig mina nyplanterade lupiner och skuttar ända fram till altanen även om köksdörren är öppen.
Gott så. Lilla tjejen har slutat tjata om en egen kanin i bur nu när vi har ”Ninis” i trädgården som hon kan kasta till en och annan morot.
Men, det finns ett men. Ikväll kommer goda vänner på besök. Med hund.
Och plötsligt minns jag historien om grannens näbbmus, den som bodde i deras mur utanför köksfönstret, som de hade matat in och följde en hel vår. Den näbbmusen, den och ingen annan, kom vår katt hem med i munnen en morgon. Halvdöd och plågad som möss är när de jagats och fångats av katter. Vår var en mästare, han höll hela kvarteret musfritt, och det tyckte grannarna var bra. Utom just den här gången, med just den här musen… Tusse, musjägaren, stod inte högt i kurs i grannhuset efter det skrovmålet på näbbmus.
Jag undrar om ”Ninis” överlever helgen?
Den rafflande fortsättningen följer…
UPDATE:
”Ninis” överlevde helgen, mina lupiner gjorde det inte – och husets hund svalt sig igenom två dagar. Den besökande hunden var en tik, som just hade löpt. Rena bantningskuren med andra ord…