Coming in for a cuppa?

Vi har byggt om köket. Grannarna vet, för de har sett det gamla bäras ut och kånkas bort. De som är ännu mer ”på” vet att jag sålde det gamla köket på Blocket (men inte vad jag fick för det, fast det VILL de gärna veta).
Jag gillar våra grannar. Jag gillar dem så att jag gärna bjuder hem dem på middag. Men jag skulle gilla ännu mer om de gjorde som Lila, en av mina ex-grannar.
När Lila var min granne var det ingenting som undgick henne. Hon kunde ringa på dörren med orden:
-Jag har sett att ni bygger om, får jag se?
Och så kom hon in på en kopp the, snackade skit ett tag, tittade på det nya och skvallrade en stund.
När hon (och familjen) kom hemflyttande från New York undrade hon om hon fick bjuda på Frozen Margaritas för att fira. Jag minns inte varför, men vi var tvungna att stanna på vår sida av gatan, så Lila hämtade en korg med ingredienserna och mixade drinkarna i vårt kök.
Jag tänker på Lila när jag läser Ronnie Sandahls krönika om att inte öppna dörren. Jag tycker lite synd om honom, faktiskt.
Och så längtar jag – faktiskt – lite ”hem”, till min andra stad, en riktig storstad.
(Du har fel Ronnie, det är inte ett storstadsfenomen, det handlar om mentalitet, och den sitter inte i invånarantalet.)

Lämna ett svar

Stäng meny