Första gången hörde jag detta för mitt inre öra (Finns det? Ett inre öra? Borde finnas – vi har ju ett inre öga?!).
Ni vet, damen med hunden som försvinner in i buskarna och hittar en hand/kropp…
(Jo, vi har överdoserat engelska deckare i sommar)
Andra gången tog jag med mig äldsta dottern som livvakt och sällskap.
Tjugo minuter in i snårskogen brakar det av kvistar som bryts. Inte en, hundratals. Det sprakar som om en jättelik bushfire är på väg mot oss. Jag böjer mig ner och ser nåt mörkt som går, inte mot oss men parallellt med oss, fast i motsatt riktning. Vi skyndar på stegen, men konstaterar att vi inte har gått igenom nån grind, djuren, vad det nu än är, måste finnas på andra sidan om ett staket.
Bortom skogsdungen spirnger en bonde med mobiltelefon i högsta hugg ikapp oss:
-Har ni sett mina ungtjurar därinne i skogen?!
Japp. Sett. Hört. Undkommit…