Köttet ligger i sin marinad, efterrättsflanet står i ugnen. Det är då jag får för mig att barnen vill hjälpa till.
(Varför inbillar jag mig det?)
-Vill ni göra chokladbollar, ungar?
-Jaaa!
En halvtimme senare har jag förhindrat rullstolsrace på köksgolvet, lagat en dammsugare som behövdes för att städa upp utspilld kakao, jagat ut hunden ur köket så att han inte slickar i sig samma kakao (ska vara farligt för hundar, sägs det?) och besvarat dagens fråga i fördröjningstekniskt syfte:
Sonen med en oöppnad påse ekologiska havregryn från ICA i näven:
-Mamma, asså, känns inte den här lite för lätt?
Njaee, ställ den på vågen så tippar jag at den väger rätt exakt 750 gram – precis som det står på påsen.
Det gör han- Det tar en stund till.
Jag ska sätta munkavle på den där pedagogen jag har inombords…