…stängdes hennes-sajten och besökarna pekades om – till amelia, konkurrenten. Eller före detta konkurrenten. Som också tagit över prenumeranterna.
Jag känner Amelia (Adamo), jag har frilansat för amelia (tidningen och Adamo) och jag läser den gärna då och då. Men jag ljuger om jag påstår att det inte känns bittert att alla de läsare vi på hennes-redaktionen sett som våra nu blir deras.
Och ljuger – det gör jag inte.
Idag kom också siffrorna på senaste hennes. Sorry, sista hennes, ska det stå. De var bra, bättre än på länge. Så – bittert som sagt. Eller synd, snarare. Bitterhet är inte en känsla jag tänker vältra mig i.
Ja, just det – såg ni Jennifer Aniston-bilden som amelia hade i förra numret? Och brittiska Cosmo hade i maj? Vi drog hem den till hennes april-nummer, mitt under brinnande president-installation som gjorde att ingen over there var på jobbet när de borde ha varit det. Vi var först med andra ord. Inte illa pinkat av en nedlagd redaktion…
Men… inte bitter – bitterhet förgör och förstör.
Igår stod jag på stranden och pratade framtid med en duktig kanske-framtida-kollega. Häromveckan satt jag i möte och pratade arbetstider med en helt annan möjlig framtida chef. ”Frihet under ansvar”, sa han. Och ”vi bryr oss inte så mycket om när jobbet görs – bara det blir gjort, och välgjort”.
Som någon, jag säger inte vem, sa: Det finns ett liv efter Egmont. Såklart det gör. Den här sommaren finns det livet i första hand på stranden. Sen får vi se…
Anne Haavisto
1 jul 2009Hej där
Är den här bloggen ny eller?
Jag har väl inte missat….
Nu ska jag lägga dig på min sida så jag har koll på dig!
Jag hoppas att vi kan göra nåt ihop i framtiden, det vet du!
Call me- if you need me!
KRAMARKRAMARKRAMAR
Sandra
24 jul 2009Amelia lever inte på långa vägar upp till hennes! 🙁
mariasgift
24 jul 2009Tack Sandra, fina ord indeed!