Vi dissekerarde Wallander, Beck, Morse och Barnaby över morgonkaffet häromdan.
Det började med funderingen kring hur mycket Ystads kommun hade fått fått punga ut med för att få dit Branagh och hela BBC-teamet (Hur lite det än var kan det inte ha varit värt det – finns väl inte ett människa som kan lockas av de Ystads-scenerna?!*) och slutade med konstaterandet att morden i Morse och Midsumer är mer… njutbara (!) – på film då.
Funderade på Facebook och fick den här kommentaren får tidningen Leva (undrar vem där som är min vän egentligen?):
”Vilken av dessa skulle du säga har mest att tillföra på listan över ”Böcker som lär oss LEVA”?”
Ja… Med tanke på att Wallander och Beck är frånskilda arbetsnarkomaner utan liv utanför jobbet – bortsett från sina vuxna döttrar (som bekymrar sig över sina respektive papppors känslo- och kärleksliv) så funkar de nog bäst i avskräckande syfte. Morse är en ensam stackare som dessutom skäms för sitt namn – men har har i alla fall ett liv i musiken, både som sångare och som åhörare.
Barnaby får bli mitt svar.
Liv utanför jobbet.
Familj
Icke-alkoholiserad
Icke-deppig
Dessutom är scenerna från det England jag känner bäst – (fast att titta på det med svärmor är nästan omöjligt – hon känner varenda statist till namnet;) Det finns, det det summer-fète England, vackra kyrkor på landet-England, rosor och garden-day-England. Och det ligger inte längs Oxford St – närmare Oxford då!
*Turisterna som lockas hit av Beck finns också, visar det sig – de landar hemma hos oss i augusti, och har minst en dag i Ystad i resplanen… Kanske inte bortkastade pengar ändå…