Funderar över när i livet vi får svårt att delegera?
Mina ungar är värsta proffsen – att delegera verkar vara en medfödd talang…
6-åringen sitter och leker med Barbie i våta badkläder – klänningen ligger fyra meter bort, där hon en halvtimme tidigare släppt den för att gå och bada:
”Mamma, kan du ta hit min klänning så att jag kan ta på mig den?”
Äh, nej. Du kan resa dig och hämta den själv.
11-åringen vill spela datorspel men batterierna i det trådlösa tangentbordet är slut.
”Mamma, batterierna är slut!”
Byt dem. De sitter i laddaren i väggen.
En halv dag senare:
”Mamma, jag hittar bara tre!”
Mmmm, kolla på golvet… intill din fot…
15-åringen får vid 11-snåret dagens uppdrag – att cykla till fiskaffären och köpa fisk till middag.
17:14: Ringer för att kolla att fisken – och hon – nu är hemma igen.
”Näää, inte än. Jag har ritat. Kan inte du göra det?”
Nope. Handla eller får vi alla gå hungriga ikväll. Cykla. Nu!
Nån som behöver träning i konsten att delegera? Välkommen hem till mig – jag lovar att försöka förmå ungarna att ta sig an coachingen…