Det bor en Bree i mig. Jag brukar hålla henne i schack, men så här kvällen före skolavslutningen släppte jag fram henne.
Debatterade länge med mig själv om jag skulle packa om köpebullarna så att de såg just sådär hembakta ut som de mest ambitiösa mammornas bullar.
Men – så svepte jag ihop inte en utan två sorters muffins – den ena i välsignat lugn i köket under Bollibompa, den andra som plåster på såren för att lilla tjejen inte fått vara med första gången.
Och nu, när lugnet har lägrat sig har jag lekt med karamellfärg och strösselblommor och chokladglasur och kokos en lång stund.
Så jag som farit in med andan i galsen och hämtat sist på Fritids mer än en gång (i veckan!) ska nu komma på avslutningsfika med två sorters muffins, en som resultat av pedagogiskt bak med dottern.
Det värsta är att jag inte kommer att njuta. Jag kommer att ha dåligt samvete för de andras mammornas skull, de som inte hann, de som farit som jag brukar och som packat köpebrödet i big pack lådor från GB. De som jag ger dåligt samvete…
Fast vi är inte där än. Fortfarande finns chansen att jag glömmer kaffet hemma och kommer försent till hela kalaset 😉