Badsalt och duscholja

blev det. Och två bad, i en hel timme. Ungen såg som ett russin när hon klev upp.
Då hade vi kört till Lund i rasande fart för att låta barnet:
Avgipsas (inte avgiftas, även om det låter förvillande likt).
Röntgas 
Undersökas – och få grönt ljus för ett liv utan gips.
(Tänk att en skidsemester kan vara sååå länge – eller, snarare, sviterna av den…)
Käkat mackor och druckit kaffe och Mer för 184 kronor i sjukhus-entrén (Hutlöst, I you ask me)
Gipset skulle med hem, det fick vänta i gipsrummet medan vi turnerade runt avdelningarna.
Halvvägs hem insåg jag att det stod kvar där – i gipsrummet. En halv minut övervägde jag att fullkomligt skita i det, att låta städerskan förpassa eländet dit där det hör hemma, i soporna.
Sen insåg jag vem som skulle få lida mest för det: Jag. Klockan fyra imorgon bitti när hon vaknar och är tvärilsk.
Jag vände, baxade ur barn och kryckor och lät henne hoppa upp till ortopeden igen.
Nu står det på hennes skrivbord. Jag misstänker att hon redan glömt att det finns.

Lämna ett svar

Stäng meny