Viktökning, tunga vätskefyllda ben, fötter som ökar en storlek (kanske för gott), varmt och svettigt, nervöst – och till sist alldeles förbannat ont.
Ärligt talat, det spelar noll roll. Jag älskade att vara gravid, varje gång (tre) och skulle inte vilja ha det ogjort, trots extrakilon och ”förlorade” skor, trots månader av matrestriktioner och trots smärtan.
Surrogat-mammor borde självklart vara tillåtna för den som behöver och vill – men frågan är väl varför de här kvinnorna är så livrädda  för att faktiskt bära och föda sina egna barn? Om de kan – varför VILL de inte? Har kroppsfixeringen och rädslan för att vara bort från jobbet den tid det faktiskt tar att vara höggravid och föda barn gått så långt? Sorry brudar, men ni missar nåt.
(Och nej, jag tror inte alls att surrogatbarn eller adopterade barn är mindre ”egna” och älskade. Om nu nån trodde det.)
Och nej igen. Jag är inte gravid. Men jag älskade att vara det.